År 1952 förlosningne.

Klockan är 18:53 och mamma låg i det vita, ganska lagomstora sjukhusrummet, med min pappa Tor vid hennes sida.

Själv blev jag tvingad till att sitta i den här hårda färglösa stolen och vänta på att de skulle bli klara där inne.

Efter cirka tre timmars stolsittande så ser jag hur det kommer två läkare springandes in till min mamma och pappa.

Efter en halvtimma till så kommmer pappa ut med världens flin på läpparna.

- Vad är det pappa?

- Vill du gå in och hälsa på din nya lille bror Ailo?

Frågade han med hopp i ögonen om att jag skulle säga ja.

- Ja, hemskt gärna!

Sa jag med väldigt mycket hopp i rösten.

Jag reste mig upp snabbt och sprang nästan in i salen.

Och där inne låg min vackra mamma med min nyfödda bror.

- Vad söt han är.

Sa jag samtidigt som jag gick närmre mamma.

- Vill du hålla honom?

- JA, ja, ja.

Sa jag lite hetsigt.

Helt plötsligt blev allt så mycket ljusare och jag hörde ett högt pipande ljud.

Jag slog till den pipande väckarklockan och insåg att allt bara var en dröm.

Jag reste mig upp från sängen.

- Jippie ännu en jobbig onsdag.

Mummlade jag lite för mig själv. Dags att göra mig i ordning för skolan då.

Väl inne i skolan så packade jag ut min nerklottrade mattebok ur mitt gråa tråkiga skåp.

Läraren kommer in till klassrummet och ser bekymrad ut.

- Vilket datum är det idag Sara?

Frågade jag eftersom att jag inte var säker på varken vilket datum eller årtal det var.

- Det är den 16 november 1959. Varför undrar du?

Frågade Sara och kollade på mig.

- Nej det var inget speciellt.

Sara kollade lite konstigt på mig men vände bort blicken efter en stund.

-Hör upp alla elever. Jag tänkte läsa något tasigt som har hänt en liten 8-årig kille. Detta hände imorse när den lilla pojken skulle gå till sin skola.

Pratade läraren på.

Jag ville inte höra mer av vad läraren sa. Jag var rädd. Rädd för att det hade hänt Ailo något.

- Den lilla pojken blev skjuten på skogsstigen bakifrån. Ingen såg vem som sköt.

Nu kom det. Jag bara visste det. Jag visste att våran lärare skulle säga hans namn. Min lille brors namn. Ailo.

Ja kände hur mina ögon började fuktas.

- Pojken heter Ailo.

Sa våran lärare. Och just i det ögonblicket kände jag hur hela världen stannade upp. Vad skulle jag göra nu?

Jag fick panik och sprang så fort mina ben orkade mot första närmsta bro. Det spöregnade. Min turdag.

- Perfekt.

Mummlade jag fram ur alla tårar.

Jag föll ner på knä och lät mina tårar falla ner till sjön som forsade våldsamt på grund av allt regn och den kraftiga vinden.

- Jag ska alltid älska dig Ailo Filipe Jonsson.

Snyftade jag fram bland alla mina tårar. Och jag visste att mitt liv skulle förändras från och med idag.